Bloggen om Becciebus

Sofie

Nu har hon kommit! Ozzint's Grand Symphony Kavat och framåt som få. Hon ska få en egen sida här, jag hoppas det ska bli av inom de närmaste veckorna. Men oj vad det är ovant att ha en liten nästan 9 veckors valp hemma, som är efter en hela tiden. De senaste åren har småttingarna fötts in i huset och blivit vana att gå med sina mammor och de andra hundarna hela tiden, eller så har de kommit som 4-månaders och då är de redan lite större/äldre vilket märks. 

20180402_140305

Sofie i bilen på väg hem

20180402_135711

Sofie mellan sin mamma och pappa


Stella, Årets Bolonka 2017

IMG_20180310_205843_857

I helgen höll Svenska russkaya Tsvetnaya Bolonkaklubben sitt årsmöte, faktiskt här på Hovgården men i min grannes festlokal. Som traditionen bjuder delade vi ut priser till årets utställnings-, lydnasds-, rallylydnads- och nose workbolonka. 

Vår Stella (som jag samäger med kennel Stensöbäcken's, Susanne Wik och där Stella också bor) tog hem förstapriset som Årets Utställningsbolonka 2017! Så fantastiskt roligt och vi är ofantligt stolta över vår lilla tjej som ännu är så ung. Och hon är inte bara vacker, hon är livlig och glad också. En liten dröm faktiskt 


Sofie på ingång

20180306_212518Det här är Sofie, hon är en lhasa apso och heter stiligt i stamtavlan Ozzint's Grand Symphonie. Just nu bor hon hos sin mamma och pappa, matte och husse utanför Umeå. Hon kommer till oss veckan efter påsk.

I tisdags körde jag upp de 63 milen det är till hennes uppfödare och valde valp. Jag hade två små flickor men det var ingen tvekan, jag visste vem det skulle bli så fort jag såg dem. Hennes familj bjöd frikostigt på övernattning och mat, och efter en trevlig kväll med surr och ett mycket litet glas vin blev det så några timmars sömn innan jag steg upp i ottan för att köra hem igen. Nu är det tre veckors väntan innan det är dags att göra resan på nytt, så roligt och spännande! 

Och för den som undrar, nej nej nej! Bolonkorna är inte på väg att manövreras ut, absolut inte. De är mina själsfränder och mitt huvudspår. Lhasorna är "bara" en hobby liksom 


Lite omordning i hundflocken

Stundtals händer både det ena och det andra. För tillfället är det "bara" fem hundar här hemma nu. Jaina och Candy, som båda just fyllt ett år har fått flytta till varsin underbar fodervärd. Båda till Stockholm så det är på bekvämt och bra avstånd. Lilla Jaina är just liten, jag blir så fundersam om jag vill använda en sådan liten fröken i avel. Hon är absolut inte extremt liten, 3,1 kilo och kanske är det så att jag är llite förblindad av mina övriga robustare hundar här hemma. Nu fick dt bli en kompromiss, jag har avelsrätten kvar på henne så jag kan bestämma mig senare. 

Nästan samma sak med Candy, hon är fin i storlek på ganska precis 4 kilo. Men jag tror ändå inte vi tar mer än två kullar efter henne. Dessutom kände jag att hon behövde komma ut lite i världen för att få se lite mer än "hemma på landet" och lite egentid med en matte som ägnar sig åt henne på alla vis. Så så fick det bli.

Det har också blivit så att hästen Leo fått en ny ägare. En tjej som hjälper till i stallet där han står längtade efter en egen skogsmulle, och jag soom de facto mest kände mig stressad av att ta hand om honom och med ett alltid närvarande dåligt samvete för att jag inte aktiverade honom nog. En win-win måste jag säga. Bra för alla!


Planer för året

Det är aldrig lätt att sia i vad som ska hända under ett år man har framför sig. Men tankar och drömmar det har jag självklart, inte minst vad gäller mina hundar och allt runt omkring. 

Jag hoppas att jag kommer att få ordning på min lhasas päls, den blev så sliten under hösten och jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag var nog lite överdrivet optimistisk med vad den skulle tåla. Nu har jag tagit lärdom av det och kämpar med att få den lång och vacker igen. När den tagit sig lite vill jag ut i utställningsringarna med henne, i alla fall några gånger i år. Jag vill också få ut mina yngsta bolonkor nu när de passerat valpklass och ska upp i officiella klasser. Det ska bli spännande att se hur det går. 

Valpar hoppas jag på förstås. Elsa står på tur, jag gissar att hon kommer att löpa i maj-juni. Hon har långa intervaller mellan löpen vilket är lite frustrerande. Jag hade låtit para henne sist hon löpte om det inte vore för vår resa till Thailand, hennes eventuella valpar hade varit runt fem veckor när vi skulle iväg så det hade inte fungerat. Med hennes långa cykler känns det som om jag får vänta i all oändlighet men det är som det är. 

Kanske blir det så att jag också tar en kull på Ebba i sommar/höst. Små lhasa apsovalpar i familjen!


Thailand, så helt off topic från hunderiet

Nu har vi kommit en bit in på det nya året och vi blandar friskt slask med rena midsommarvädret. Nu har det lovats kyla och jag hoppas innerligt att det är på väg. 

Nyåret firade jag och maken i Thailand dit vi reste tillsammans med vår yngsta dotters svärföräldrar. Våra ungdomar har vid det här laget varit där nere i tre månader och blir kvar bara lite till (åh så vi alla längtar!), så resans syfte var att få tillbringa tid med dem och så självklart att få en underbar semester. Och det fick vi! Det var min femte resa till Thailand och första gången vi bott på ett och samma ställe under hela vistelsen (vi har tidigare rest runt väldigt mycket). Men jag tror ändå vi aldrig tidigare upplevt så mycket, våra ungdomar lever ju ett vardagsliv där nere på ett sätt, tillsammans med den thailändska lokalbefolkningen de lärt känna under en del år (de åker till samma plats varje vinter). Vi har haft moppar och farit runt med, sett och gjort olika saker, men allt i ett ytterst behagligt tempo. 

Nyårsmiddag på Shanti Shanti

En liten fransk restaurang mitt i en thailändsk by, här åt vi en fantastisk nyårsmiddag. Vi hade tur som fick ett bord här just denna kväll.

Vid Horizon

Utanför fantastiska Horizon. Här tillbringade vi all tid när vi inte gjorde annat. Till exempel sov (vi bodde på ett annat hotell några minuters promenad bort)

Ny tatuering

Jag passade på att få en ny tatuering, gjord med bamboo stick. Jag älskar den!

Hundarna blev under tiden fint skötta av vår son med uppbackning av sina systrar. Det är verkligen en skatt att ha en stor familj!


Gentest prcd-PRA

Sedan en tid tillbaka rekomenderar vår rasklubb SRTBK att vi testar våra avelsdjur för ögonsjukdomen prcd-PRA. Det här handlar om en mutation i arvsanlgen som måste nedärvas från både mamma och pappa. Har hunden den här förändringen i dubbel upplaga kommer den förr eller (oftast) senare att utveckla en ögonsjukdom som bryter ned tappar och stavar på näthinnan. Resultatet blir att hunden med tiden, undan för undan, mister synen. 

De hundar som har den här genvarianten i endast en upplaga blir inte sjuka, men de kan nedärva genen till sina valpar, vilket då inträffar hos hälften av avkomman. Det här är ett spännande ämne och är något som ligger inom mitt intresseområde. Jag har en gång i tiden studerat humanmedicin på Uppsala Universitet, med inriktning på molekylär cellbiologi. Genetik ingick i min fyraåriga utbildning, så det här känns hemtamt och är otroligt intressant! 

Nåväl, för tre veckor sedan var jag till veterinären för att ta blodprov på hanarna i flocken: Chip, Oboy och Mark. Igår kom svaren äntligen tillbaka, det har varit nervös väntan. Glädjande nog är de alla tre helt fria från den sjukdomsalstrande genen så glädjen står högt i tak kan jag säga! Nästan läge att öppna en flaska bubbel, men det är lite tråkigt att göra ensam hemma. Till helgen kanske 

20171109_180812 20171109_180714 20171109_180642


Små vasständer

Igår fick lilla Candy hälsa på hos veterinären. Något som tyvärr är rätt vanligt hos dvärghundar är att när de ska byta ut sina mjölktänder ibland har svårt att bli av med sina hörntänder. Jag har haft tur, alla mina bolonkor har tidigare fällt sina utan problem men förra året var det lhasa apson Ebba som fick lov att ta sina. I år har jag ju Candy och Jaina som är nästan jämngamla och medan Jaina tappade sina hur fint som helst så satt Candys som berget bortsett från den ena i underkäken. Tre kvar alltså, men igår fick vi alltså hjälp hos veterinären att få bort dem. De satt verkligen fast, så det hela tog en stund. Rötterna var verkligen förskräckligt långa. Men nu så. 

Det är viktigt att få bort de här hörntänderna i tid, speciellt i underkäken där de gamla tränger in den nya permanenta hörntanden i gommen. Det kan alltså orsaka ett plågsamt bettfel om de får sitta kvar. I överkäken sätter sig den gamla och nya tanden på rad. Där ska den gamla självklart också bort, men man kan ha en liten aning mer is i magen och hoppas att de ramlar bort av sig själv. 

Stackars Canyd var lite sliten igår efter ingreppet, trött och ville inte ha någon kvällsmat. Men idag är hon precis sig själv igen, lika glad, hungrig och busig som vanligt!  Älskade små knyten