Bloggen om Becciebus

Lite omordning i hundflocken

Stundtals händer både det ena och det andra. För tillfället är det "bara" fem hundar här hemma nu. Jaina och Candy, som båda just fyllt ett år har fått flytta till varsin underbar fodervärd. Båda till Stockholm så det är på bekvämt och bra avstånd. Lilla Jaina är just liten, jag blir så fundersam om jag vill använda en sådan liten fröken i avel. Hon är absolut inte extremt liten, 3,1 kilo och kanske är det så att jag är llite förblindad av mina övriga robustare hundar här hemma. Nu fick dt bli en kompromiss, jag har avelsrätten kvar på henne så jag kan bestämma mig senare. 

Nästan samma sak med Candy, hon är fin i storlek på ganska precis 4 kilo. Men jag tror ändå inte vi tar mer än två kullar efter henne. Dessutom kände jag att hon behövde komma ut lite i världen för att få se lite mer än "hemma på landet" och lite egentid med en matte som ägnar sig åt henne på alla vis. Så så fick det bli.

Det har också blivit så att hästen Leo fått en ny ägare. En tjej som hjälper till i stallet där han står längtade efter en egen skogsmulle, och jag soom de facto mest kände mig stressad av att ta hand om honom och med ett alltid närvarande dåligt samvete för att jag inte aktiverade honom nog. En win-win måste jag säga. Bra för alla!


Små vasständer

Igår fick lilla Candy hälsa på hos veterinären. Något som tyvärr är rätt vanligt hos dvärghundar är att när de ska byta ut sina mjölktänder ibland har svårt att bli av med sina hörntänder. Jag har haft tur, alla mina bolonkor har tidigare fällt sina utan problem men förra året var det lhasa apson Ebba som fick lov att ta sina. I år har jag ju Candy och Jaina som är nästan jämngamla och medan Jaina tappade sina hur fint som helst så satt Candys som berget bortsett från den ena i underkäken. Tre kvar alltså, men igår fick vi alltså hjälp hos veterinären att få bort dem. De satt verkligen fast, så det hela tog en stund. Rötterna var verkligen förskräckligt långa. Men nu så. 

Det är viktigt att få bort de här hörntänderna i tid, speciellt i underkäken där de gamla tränger in den nya permanenta hörntanden i gommen. Det kan alltså orsaka ett plågsamt bettfel om de får sitta kvar. I överkäken sätter sig den gamla och nya tanden på rad. Där ska den gamla självklart också bort, men man kan ha en liten aning mer is i magen och hoppas att de ramlar bort av sig själv. 

Stackars Canyd var lite sliten igår efter ingreppet, trött och ville inte ha någon kvällsmat. Men idag är hon precis sig själv igen, lika glad, hungrig och busig som vanligt!  Älskade små knyten 

 

Bloggerskan själv

DSC_2252 (Small)
Susanne Nevelius